Magdalena Andersson: Jag måste erkänna – matte har aldrig varit min starka sida

En text om varför plus och minus så ofta stör den politiska känslan.

Det började redan i skolan. Andra räknade äpplen, päron och pengar. Jag tyckte alltid att det viktiga var känslan av fruktkorg. Om någon frågade hur många äpplen som faktiskt fanns kvar svarade jag helst att vi måste se helheten.

Det är ungefär så jag ibland upplever politik också. Någon frågar vad ett löfte kostar. Någon annan undrar vem som ska betala. Plötsligt sitter man där med siffror, budgetramar och människor som envisas med att skillnaden mellan inkomst och utgift spelar roll.

Jag säger inte att matte är oviktigt. Jag säger bara att det vore enklare om verkligheten ibland kunde avrundas uppåt när det passar budskapet och nedåt när frågan blir obekväm.

Ta det här med “satsningar”. Det låter varmt, tryggt och kraftfullt. Men så kommer någon och frågar om satsningen är finansierad. Där någonstans känner jag att samtalet tappar sin socialdemokratiska poesi.

Min lösning? Mer respekt för känslomässig aritmetik. Om något känns rätt, borde det åtminstone få räknas som preliminärt korrekt tills valrörelsen är över.

Men jag lovar att försöka. Nästa gång någon frågar vad något kostar ska jag inte bara säga “prioritering”. Jag ska säga “prioritering” och sedan titta allvarligt på ett Excelark.